Vi behöver medkänsla i våra strukturer

Idag, 13.4, firar vi dagen för psykisk hälsa bland studerande. Dagen synliggör de utmaningar som studenternas psykiska välmående möter. Var tredje högskolestuderande lider av depressions- eller ångestsymptom och över hälften känner psykisk belastning. Vi befinner oss i en akut krissituation då det gäller studenternas psykiska hälsa.

Temat för årets dag för psykisk hälsa bland studerande är medkänsla. I kampanjen uppmuntras studenterna att visa mera medkänsla både med andra och också med sig själv. Man har konstaterat att medkänsla förhindrar utbrändhet, ångest och stress. Genom mera medkänsla kan vi förstärka den psykiska hälsan.

Vad är medkänsla?

Jag har på senaste tid funderat mycket på vad ordet ”medkänsla” betyder i praktiken. Medkänsla med en annan person kan vara det samma som empati, förmågan att förstå andra människors känslor, och gärningar man utför för den andras bästa. Självmedkänsla innebär ofta ömhet och empati, som du riktar mot dig själv. Har du till exempel någonsin funderat på hur du talar till dig själv? Uppmuntrar du dig själv i utmanande situationer eller grälar du på dig själv om du misslyckas?

Det är ofta en utmaning att tillåta sig självmedkänsla. För många är det lätt att känna medkänsla med andra människor, medan man helt glömmer bort att känna det för sin egen del. Vi kan känna stark medkänsla för hur en annan person orkar i vardagen samtidigt som vi ställer orimliga krav på oss själva och förebrår oss själva vid misslyckanden.

Jag har också upplevt att det ibland till och med kan kännas skrämmande att visa självmedkänsla. Om jag tillåter mig att bemöta mina misslyckanden med empati och ömhet kan det ju hända att det lätt känns som om jag skulle uppmuntra mig att igen misslyckas. Så är det ju givetvis inte. Självmedkänsla betyder att man förstår vad man gjort fel och att man lär sig av sina misstag och att man också accepterar att man kan misslyckas och inte gräver ner sig i sina misslyckanden. Jag måste själv ibland påminna mig om att medkänsla inte enbart betyder att man klappar nån på axeln, utan att det i bästa fall är ett konstruktivt sätt att se på sina egna misstag.

Medkänsla kan inte enbart vara den enskilda individens ansvar

Medkänsla borde inte lämnas på den enskilda individens ansvar. Det är svårt att visa medkänsla, eller att öva på det, om samhällsstrukturen inte ger sitt stöd för det. Idag gör våra strukturer det svårt att visa medkänsla, och enskilda individer uppmuntras inte heller till det. En student borde avlägga examen inom utsatt tid, vara aktiv och skapa nätverk. Många börjar jobba vid sidan av studierna för att försäkra sin försörjning och för att få arbetserfarenhet, så att det sedan är möjligt att hitta ett jobb efter att man blivit färdig med studierna. Självmedkänsla eller medkänsla inför andra hjälper inte då man till exempel kämpar med sin försörjning eller sin psykiska hälsa. Man är tvungen att avlägga studiepoäng eller att jobba så att man klarar av sin ekonomi.

Störningar i den psykiska hälsan är symptom på att samhället inte fungerar som det ska. Vårt samhälle är uppbyggt så att man förväntas prestera, det här syns till exempel i hur hårt styrda studierna och avläggande av examen är. Det är med andra ord inte alls underligt att man studerar långsammare som en följd av konstanta utmaningar och hård press. Medkänsla är inte det vi först kommer att tänka på. Istället för att hela tiden tvingas prestera och utsättas för strikta tidtabeller för våra studier, borde alla ges en möjlighet och tillåtelse att någon gång misslyckas och på det sättet få rum att pröva på nya saker och att växa. Detta skulle ge den enskilda individen bättre möjligheter till medkänsla både då det gäller en själv och andra människor.

Diskriminerande strukturer hindrar oss också från att känna medkänsla. Samhällets strukturer avspeglas starkt i vår vardag, våra tankar och våra attityder och kan få dig att tycka att du är mindre värd och annorlunda, eftersom du inte helt följer normerna. Det är strukturerna som bestämmer vem som uppfattas som normal, vem som får känna sig normal och vem som känner sig utanför. Om strukturerna inte känns rätt för dig är det svårt att fungera och visa medkänsla, eftersom samhället och hur det är uppbyggt låter dig förstå att det är något fel på dig.

Hur skapar vi medkänsla i våra strukturer?

1. Medkänsla skapas då vi tryggar studenternas försörjning. Det är svårt att sköta om sin psykiska hälsa om man samtidigt måste bekymra sig över sin ekonomi.
2. Vi säger nej till hårt styrda examina, ja till akademisk frihet. Studenterna borde få studera i fred och ha tid att tänka. På så sätt ger studierna så mycket mera än bara en examen. Högskolornas finansieringsmodeller borde uppmärksamma studenternas välmående så att finansieringen inte enbart beror av hur många som avlägger examen.
3. Strukturell jämlikhet. Beslutsfattarna bör ytterligare aktivt jobba för att avlägsna diskriminerande strukturer. Då vi jobbar för att främja jämlikhet gör vi det samtidigt möjligt för alla att känna självmedkänsla och då kan vi också visa varandra större medkänsla.

Dagen för psykisk hälsa bland studerande ger oss en utmärkt möjlighet att stanna upp och fundera på hur vi ser på medkänsla. Samtidigt bör beslutsfattarna inse att den kris som studenternas psykiska hälsa nu befinner sig i är akut och att det behövs omedelbara åtgärder för att trygga studenternas psykiska välmående. Vi behöver medkänsla på alla nivåer i samhället.

Sonja Naalisvaara

Board Member (City and living, health, development cooperation)