Vi ska hand om varandra

”Det är många här i Kajsabiblioteket som upplever ensamhet. I det här stora huset finns det flera som grubblar över varför de är ensamma och en stor del av dem kommer av den här orsaken för att tala med oss präster.”

Leena Huovinen som är universitetspräst funderar på detta. Solens strålar reflekteras i fönstren i hennes arbetsrum i Aleksandria och vi har träffats för att diskutera ensamhet bland de studerande. I mitt minne dominerar känslan av ensamhet när jag tänker tillbaka på de första åren av mina studier. Trots att jag slutligen hittade mina egna människor under studierna, är det främst ensamheten jag tänker på när jag tänker på gulishösten och den omvälvande coronatiden som följde efter det – precis då när jag borde ha fått uppleva det som många kallar ”mitt livs bästa tid”.

Min situation är tyvärr inte ovanlig. Ensamheten är en epidemi bland studerandena. Enligt den nyaste högskolestuderandenas hälso- och välfärdsundersökning (KOTT 2024) upplever cirka var femte studerande skadlig ensamhet och var tredje studerande hör inte till någon grupp i anknytning till sina studier. En enkät som HelsingforsMission och Nyyti har gjort visar å andra sidan att ungefär cirka hälften av högskolestuderandena upplever skadlig ensamhet (2024). Dessutom upplever cirka 43 procent att de inte kan inverka på situationen.

Den psykiska hälsokrisen och ensamheten bland unga har varit en stor anledning till oro inom samhällsdebatten, men kan vi se detta i investeringarna? Förra året skar regeringen ned understöden till social- och hälsovårdsorganisationerna med en tredjedel och försämrade därmed verksamhetsförutsättningarna för ett flertal organisationer som jobbar för att förebygga ensamhet och tidigare erbjöd lågtröskelhjälp i frågor som berörde den psykiska hälsan. Inom högskolorna vill man nog öka samhörigheten, men för den vanliga studeranden är de konkreta åtgärderna osynliga och avlägsna.

Den andra epidemin bland de unga är hopplösheten – den tyngd som tankar om försörjningen, framtiden, klimatkrisen, världspolitiken och många andra saker lägger på de ungas axlar blir alltför tung. En ensam studerande har på flera sätt kommit i kläm och vi behöver mer resurser för att klara av denna situation. Men vad kan vi göra när det som nu gäller är nedskärningar, effektivisering, individualism och examensfabriker?

Jag säger tack och hej till prästen, lämnar hennes rum och låter följande gå in i rummet. Jag stannar ännu en stund i entrén i Kajsa. Jag ser våningarna ovanför mig och solstrålarna hittar mig där jag står. Idag är det vackert.

Jag ser upp och tänker på havsuttrarna. Vi är friare och mer individuella än någonsin men samtidigt befinner vi oss allt längre ifrån varandra. Vi har inte råd att vänta på att världen ska bli färdig så att vi ska börja må bättre. Mitt i vår förtvivlan har vi inte heller råd att tappa bort varandra. Kanske det är så att ingen kommer och räddar oss, kanske vi måste rädda varandra. När det stormar håller havsuttrarna i varandras tassar så att de inte ska tappa bort varandra i de höga vågorna. Vi ska försöka vara som uttern och ta hand om varandra.

Viena Pentikäinen

Styrelsemedlem