Kan man dö av ”kopotus”?

”Kopotus” är en kombination av orden koulutuspolitiikka och vitutus. Vad betyder det här då på svenska? Jo, det betyder att man är urförbannad och frustrerad över utbildningspolitiken och de utbildningspolitiska beslut som fattas. I denna blogg skriver Venla Lehtinen om sina reflektioner över det gånga året som styrelsemedlem med ansvar för utbildningspolitik.

Året närmar sig sitt slut och nu är det dags att stanna upp och fundera på HUS utbildningspolitiska år. Egentligen har jag funderat på varför jag överhuvudtaget började jobba med studiefrågor redan genast under mitt gulisår. Den främsta orsaken var nog mina egna erfarenheter av tillvägagångssätt och principer som försvårar studenternas vardag och att jag ville påverka detta. Sedan dess har mitt påverkansarbete också drivits av att jag varit så förbannad på utbildningspolitiken och de utbildningspolitiska beslut som har fattats. Jag har med andra ord drivits framåt av en otrolig kopotus, Man kan beskriva detta som en kraft som både driver en framåt och som samtidigt fullständigt lamslår en. För egen del har den här känslan fått mig att jobba hårt, men ibland har jag nog också funderat om det är möjligt att gå under av allt detta.

Inom universitetsförvaltningen betyder det här att saker och ting ältas fram och tillbaka, processerna går inte framåt och kommunikationen, särskilt till studenterna, misslyckas alltid (utom av misstag). Jag hittar mig själv ofta sittande på fyrtiofem miljoner möten där samma diskussioner cirkulerar och man uppfinner hjulet om och om igen. Å andra sidan leder ibland allt tjat till resultat. Ända sedan antiken (eller ungefär så länge) har de unga generationerna av studenter funderat på möjligheten att alla skulle vara jämlikt representerade i universitetets förvaltning. Arbetet har gett resultat och nu har vi från och med början av 2026 ett trepartssamarbete i alla beslutsfattande organ som lyder under universitetets instruktion. Kopotus fungerar med andra ord som bränsle för att skapa förändring.

Jag har under de senaste månaderna också förstått att man kan lindra sin kopotus när man ser hur man på universitetet får till stånd studentorienterade förändringar i gott samförstånd och genom ett bra samarbete. Det är också fint att märka att vi i Finland internationellt sett befinner oss flera ljusår före många andra när det gäller att förverkliga universitetsdemokratin. Studenter, utnyttja detta demokratiska och diskuterande system och tveka inte att framföra era åsikter på alla platser där man fattar beslut.

Min kopotus har under detta år också märkbart lindrats av att jag på nära håll har fått följa med hur studenterna uträttar ett otroligt värdefullt arbete i föreningarna och som studentrepresentanter, för ett bättre universitet och för vårt gemensamma bästa. Studentkåren kan ändå på många andra sätt ännu starkare stödja studenterna och göra det smidigare att påverka på gräsrotsnivå.

En del av det jag har sett har emellertid också förvärrat min kopotus; effektivitetskulturen håller på och undergräver våra universitet och hela vårt samhälle. Den akademiska friheten ligger i vågskålen i Finland och bakom kulisserna förbereder man sig på att ta ett steg mot att införa avgiftsbelagd examensutbildning via öppna universitetet. Tillgänglig och avgiftsfri utbildning är trots allt inte en gemensam värdering i vårt samhälle, för att inte tala om en självklarhet. I politiska festtal och före val lovar man att utbildningen åtnjuter ett speciellt skydd, men när det är dags att bedriva politiken i praktiken är det ändå lätt att göra nedskärningar i utbildningen. Universitetet och fakulteterna kämpar med en konstant resursbrist. Var kan vi ännu spara, vad borde vi pruta på? Här möts studenternas och universitetets åsikter. När det är som bäst kan vi fungera som ett vetenskapssamfund mot en politik som bestraffar bildningen i landet.

Läget i den nationella utbildningspolitiken är låst och visionslöst även om man försöker kalla en småskalig finjustering för en ny vision för 2040. Istället för att universitetet ska vara tvunget att blint följa indikatorerna i finansieringsmodellen borde universiteten i fred få forska, utbilda och stödja bildningen. Helt på samma sätt som studenterna måste på studera i fred i stället för att vara tvungna att stressa över att ha tillräckligt med pengar för att klara sig.

Mer än någonsin tidigare behöver vi nu låta studenterna framföra sina åsikter. Vi behöver mod för att utmana den utveckling som nu pågår och som gör att universiteten, studenterna och hela samhället förlorar sitt hopp inför framtiden när det gäller förutsättningarna för en tillgänglig utbildning. Vi är i en situation där vi tyvärr igen måste försvara universitetens grundläggande uppgift: fri bildning, forskning och utbildning. Och den allra mest grundläggande värderingen i vårt utbildningssystem – nämligen dess avgiftsfrihet. När det är dags för nästa riksdagsval hoppas jag att studentkåren och universitetet är redo att stå som en enad front och presentera en modig vision om en framtid som grundar sig på högklassig utbildning och forskning.

Jag återkommer ännu till min fråga i början av denna blogg: kan man dö av ”kopotus”? Svaret är nej, inte om man kan använda känslan som bränsle som hjälper oss att driva igenom en förändring.

Venla Lehtinen

Styrelsemedlem med ansvar för utbildningspolitik