Den mödosamma vägen
BLOGG
En rimlig anpassning är inte en orättvis lättnad, utan något som gör det möjligt att överhuvudtaget studera.
Föreställ dig att du står på en väg. Det är en hederssak för dig att stå på vägen, och särskilt att gå framåt på vägen. Din försörjning beror på det. Vägen bär dig framåt mot något bättre. Dessutom njuter du av att gå på vägen. När allt kommer omkring är det en riktigt bra väg. Det går också andra människor på vägen. Deras mål liknar ditt mål. Du är stolt över att du får gå på vägen.
Men, framför dig på vägen ligger just nu en stor sten. Du har svårt att kunna se över stenen. Det är fullständigt omöjligt att flytta på stenen utan en lyftkran eller någon annan stor maskin. Du kan inte heller klättra över stenen. Stenen har en slät yta och den är alldeles för hög.
De andra som går på vägen verkar inte alls ha något problem med stenen. På något vis lyckas de gå rakt igenom stenen, utan att ens se den. Ibland stannar någon, ler mot dig och frågar:
”Ska du inte komma med?”
”Jo, jag kommer sedan när jag lyckats flytta bort stenen från vägen,” svarar du.
Personen du talar med tittar på vägen och frågar: ”Vilken sten?”
Du är trött på att förklara.
Det här är inte den första stenen som har kommit emot dig på din väg. Den kommer inte heller att vara den sista. Ibland är stenarna små. Sådana att du kan hoppa eller hasa dig över dem. Ibland snubblar du på dem och din färd mot målet dröjer. Ibland stoppar de upp hela din färd om ingen kommer och hjälper dig. Ibland skulle du behöva den där lyftkranen. Ofta är det bara de som har snubblat på stenarna som ser dem.
För en student som har en funktionsnedsättning eller kronisk sjukdom är den här liknelsen tyvärr väldigt bekant. Det finns hinder på lärstigen som inte stör andra, men som gör lärstigen mödosam för en del. Stenen, eller hindret, kan vara en föreläsningssal där det bländande ljuset orsakar smärta, en trappa som man inte kan gå upp eller ner för, eftersom man behöver ett hjälpmedel för att röra sig, eller en toalett där man inte ryms in. De flesta förstår att sådana här stenar måste man flytta bort så att de inte är i vägen. När vi talar om de stenar som har att göra med studierna blir attityden en annan.
”Varför är du här om du inte kan studera på samma sätt som de andra?”
”Jag sku också gärna vilja ha längre tid för att lämna in uppgifter…”
Vi måste alltså komma ihåg att de här hindren fortfarande är hinder för en del, medan de inte är det för andra. Ibland behöver en student med lässvårigheter mer tid för att läsa materialet i tentamen. En student som kämpar med utmaningar när det gäller hens exekutiva funktioner kan ha en vecka när hen helt enkelt inte kan göra något. Ibland är det så att det tar längre tid för en blind student att lyssna på tentboken än vad det tar för en seende student att läsa den. Ibland går en kronisk sjukdom in i en svårare fas och då är man tvungen att vila.
När vi öppet talar om varför man söker rimliga anpassningar eller individuella arrangemang börjar vi förstå att det inte är fråga om en sådan lättnad som ger ett orättvist försprång på lärstigen. Istället är det fråga om att avlägsna hinder som andra studenter kanske inte ens märker, att göra den mödosamma vägen lite mindre mödosam.
Nikola Eerola
Styrelsemedlem med ansvar för socialpolitik
Denna bloggtext är en del av kommunikationen inom HUS EU-finansierade Erasmus+-projekt ”Opiskelijan ääni kuuluu” (på svenska ungefär ”Studenternas röst hörs”). Europeiska unionen, EACEA eller Utbildningsstyrelsen ansvarar inte för innehållet. Åsikterna är enbart skribentens egna och motsvarar nödvändigtvis inte Europeiska unionens eller Utbildningsstyrelsens ståndpunkter. Europeiska unionen, EACEA och Utbildningsstyrelsen ansvarar inte för dem.
