Varifrån får vi pengar till internationaliseringen?

Nuförtiden betonar man ofta betydelsen av internationalisering. Representanter för näringslivet skriver om betydelsen av internationella experter i arbetslivet (texten är på finska), i medierna är man förfärad över att utbytesstudier minskar i popularitet bland högskolestuderande (artikeln är på finska) och regeringen gör sitt yttersta för att locka de unga att göra karriär inom EU. 

I regeringens halvtidsöversyn konstaterade man att en åtgärd som skapar tillväxt är bland annat att studenterna blir mer internationella. Regeringen vill uppmuntra de unga att delta i utbytesprogram och skapa nätverk och börja arbeta utomlands. Det anländer en hel del utbytesstudenter till Finland, men de finländska studenterna åker inte i lika hög grad utomlands. När vi ser på statistiken är det klart att trenden redan i flera år har varit nedåtgående när det gäller studier utomlands. Mer än 1 100 studenter åkte 2016 utomlands på utbyte från Helsingfors universitet. Förra året åkte däremot lite mer än 650 personer på utbyte. Vi kan inte skylla på coronapandemin som orsak till att studenterna inte åker på utbyte, eftersom mängden utgående utbytesstuderande var ungefär lika stor redan 2019.  

Man har under åren många gånger funderat på orsakerna till att mängden studenter som åker på utbyte minskar och man har till exempel i Eurostudent VIII-undersökningen identifierat många faktorer som inverkar på detta. Rapporten är på finska, med ett presentationsblad på svenska.   

• Studenterna har inte längre på samma sätt råd att åka på utbyte.  
• På grund av olika orsaker i familjelivet och arbetslivet är det omöjligt att åka utomlands för en längre tid.  
• Eventuellt är hälsoskäl eller utbildningsprogrammets struktur ett hinder för att genomföra ett utbyte.   

Det finns exempel på försök att lösa dessa utmaningar. Högskolorna har skapat möjligheter till kortare utbyten av olika slag och då har till exempel studerande med familj lättare att skaffa sig internationella erfarenheter. Utbildningsprogrammens strukturer har också utvecklats så att de är mer flexibla. Till exempel är målet för Helsingfors universitet att det i varje utbildningsprogram ingår ett så kallat utbytesfönster där det finns utrymme för ett utbyte som en del av studierna och examensstrukturen.  

Man vill ha fler internationella examensstuderande till Finland. Färdplanen för utbildnings- och arbetsrelaterad invandring (rapporten finns på finska och engelska, med ett presentationsblad på svenska) fastställer att mängden internationella examensstuderande ska tredubblas fram till 2030 och att sysselsättningen i Finland ska vara 75 procent. Även om den finländska utbildningen har ett gott rykte ute i världen har vi ännu mycket arbete framför oss innan vi når de uppställda målen.  

Ett stort hinder för internationaliseringen står ändå kvar, nämligen finansieringen. Detta syns på många nivåer inom högskoleutbildningen.  

Det är allmänt känt att studenternas ekonomiska situation är en orsak till att utbytesstudier inte längre lockar i lika stor utsträckning. I samband med diskussionen om studentmobiliteten lyfter man fram att ändringarna i studiestödet 2016 går hand i hand med det sjunkande antalet utbyten. Då blev försörjningen mer bunden vid att lyfta lån och antalet stödmånader minskade.   

Systemet med studielånskompensation som skapades före ändringen uppmuntrar studenterna till att avlägga examen inom den målsatta tiden och att snabbt bli färdig. Många studenter är inte beredda att riskera chansen att få kompensationen och då känns det inte möjligt att åka iväg på en lång utbytesperiod. Högskolorna har bara begränsade möjligheter att lösa detta problem. Finns det beredskap att satsa på studiestödet så att internationaliseringen skulle bli lättare?  

För tillfället verkar det som om man i stället för att satsa på studiestödet vidtar helt motsatta åtgärder. Förra året inleddes en totalreform av studiestödet. Detta innebär att man granska nuläget när det gäller studiestödet och utifrån granskningen förnyar man sedan systemet. I början av året publicerade arbetsgruppen, som bereder reformen, sitt förslag och det bådar inte gott för internationaliseringen. Målet är att reformen ska vara kostnadsneutral och därför är nedskärningar nödvändiga om man vill förbättra den andra delen av studiestödssystemet. Nedskärningar i förutsättningarna för internationalisering ser ut som ett lätt svar. I promemorian har man bland annat lagt fram tankar om att villkoren för rätt till studiestöd för dem som studerar utomlands borde begränsas, till exempel genom att avskaffa rätten till studielånskompensation.  

Om man tänker att en lösning är att internationaliseringen sker i Finland, dvs. det som man kallar internationalisering på hemmaplan, har nuvarande regering även försvagat möjligheterna till detta. De internationella examensstuderandena ska inte bara betala en ansökningsavgift utan också läsårsavgifter, som enligt lag är heltäckande för medborgare som kommer från länder utanför EU/EES. Det här betyder att en internationell sökande ska betala hundra euro enbart för att skicka sin ansökan och efter det kommer hen sannolikt att vara tvungen att betala större läsårsavgifter. Redan i våras såg man att antalet sökande sjönk (artikeln är på finska).  

När det gäller finansieringsproblemen är högskolornas finansieringsmodell sedan den sista spiken i kistan. Undervisningens- och kulturministeriet delar ut pengar till universiteten och yrkeshögskolorna enligt en finansieringsmodell. Ännu i den finansieringsmodell som gällde 2017–2020 beaktade man utöver utbytesstudier även de högre högskoleexamina som utländska studenter hade avlagt och dessa påverkade positivt på den finansiering som universiteten fick. I nuvarande finansieringsmodell finns inte motsvarande kriterier och man har diskuterat möjligheten att exkludera de studenter som betalar läsårsavgift samt de examina dessa avlägger från kriterierna. I olika högtidliga tal uppmanas högskolorna nog till internationalisering, men det finns inte beredskap att finansiera detta.  

Det verkar som att internationalisering i högskoleutbildningen främst är vackra ord som beslutsfattarna talar om i sina festtal, men när det kommer till kritan är man inte beredd att satsa på detta. Budskapet vi får är mycket motstridigt: vi kan säga att internationalisering är till och med livsviktigt för Finlands framtid, men det finns inte ändå en vilja att stödja högskolorna och studenterna ekonomiskt så att internationaliseringen skulle gå att förverkliga. Det finns ett talesätt på engelska som passar utmärkt i den här situationen: “Put your money where your mouth is”.

Tiia Niemi
socialpolitisk sakkunnig